Hem | Program | Föreningen | Arkiv | Utställningar | Böcker och trycksaker | Medlemskap | Stipendier | Laholm | Kontakta oss | Logga in

”L” som i Lagaholm, Lagan och Laholm


Segelbåtar på Lagan, 1880-talet

När jag sysslar med bygdens historia, är det en kombination med tre L som ständigt återkommer, nämligen Lagaholm, Laholm och Lagan. I skuggan av Lagaholm växte Laholm fram, staden som under århundraden kunde förlita sig på den fiskrika Lagan, där man hade en säker födkrok. Det var då det. Nu är Lagaholm ett sagonamn, Lagan har stympats – kvar är staden som blivit kommun.
Det var inte bara fisk man hämtade ur Lagan. När man på 1700-talet skulle stensätta torget, som var lerigt och bedrövligt, fick man lita till torra somrar, då Lagan krympte samman och man kunde gå nästan torrskodd över den. Då passade man på att plocka lämplig sten från dess botten, sten som sedan knackades ned med ”jungfruar” på Stora Torg. Det blev inte dyrt, nåja, men så hade man inte heller så mycket att finansiera sådana här saker med. I förbifarten kan jag nämna att torget lades om i början av 1800-talet. Denna gång hade man kallat in experter från Söndrum, stenhuggare som kunde sin konst.
Lagan fyllde och föll alltefter ebb och flod ute i stora havet, staden levde i sin rytm men påverkades givetvis av förändringar som rörde riket i sin helhet. De svåra åren blev många, de goda mera sparsamt förekommande.
Under 1700-talet fick Laholm en driftig affärsman i assessorn Petter Pettersson, vars tid i Laholm präglas av en dynamisk företagsamhet. Han drev tobaksfabrik, såpsjuderi och flera andra industrier. Han hade rederi och eget skeppsbryggeri. Flera av hans skepp seglade på hav långt från Kattegatt. Han ägde tegelbruk, trävaruaffär, sillsalteri i Bohuslän och hade stor varubod i Laholm. Han importerade ull i stor skala, ull som lämnades ut till allmogen i södra Halland, där man stickade tröjor och strumpor för bl a arméns behov. ”Laholmsbinget” blev ett begrepp ute i landet.
Pettersson ägde flera hus i staden och en mångfald gårdar utanför stadsgränsen. Givetvis fick staden känning av den blomstrande Petterssonska företagsamheten. Så länge den varade. Pettersson gick ur tiden, hans ”rike” gick snabbt under. Det hela slutade med konkurs. Den lokala högkonjunkturen var slut, nu följde flera år av saktmodigt lunk – det var man van vid.
I staden fanns omkring 1800-talets mitt 126 gårdar. Där ingick 10 handlanden samt 14 biträden. Vidare kunde man räkna 47 hantverkare, därav 3 bagare, 1 barberare, 1 bleckslagare, 1 färgare, 2 garvare, 3 handskmakare, 1 kakelugnsmakare, 2 kopparslagare, 1 krukmakare, 2 murarmästare, 2 målare, 6 skomakare, 5 klädes- och 2 mösskräddare, 3 slaktare, 2 smeder, 3 snickare, 1 sotare, 1 svarvare, 1 timmerman, 2 urmakare samt 2 vanliga krögare. Här fanns ingen bokbindare men ett utmärkt hotell förenat med gästgiveri.
År 1790 fanns 883 personer i staden, 1818 bara 845 men fram på 1870-talet steg siffrorna till 1 400.
Hur förbättrar man handel och näringsliv? Det var ständigt återkommande frågor under 1800-talet.
I beskrivningar från denna tid, börjar nästan alla berättelserna med landskapets puls – Lagan. Jag refererar:
”Laholm är anlagd på södra sidan av Lagaån. Ån är vid staden 10 till 12 fot djup, men mynningen är så uppgrundad av flygsand från de omgivande sandfälten att numera 2 högst 3 fot djupgående båtar kunna inlöpa. En följd härav är ock att laxfisket avtagit, emedan uppgrundningen hindrar laxen att uppgå i ån.”
I en tid då vägväsendet ännu var illa ordnat och vägarna ofta var urusla, spelade bra vattenkommunikationer en ytterst viktig roll i samhällenas liv. Den saken kände man till i Laholm och nu såg man här nästan en lösning av stadens problem – fick man en hamn och därtill kunde muddra upp Lagan, så kunde man öppna porten mot vida världen.
Man skrev om den saken till de styrande i Stockholm, man vädjade gång på gång i olika instanser men utan positivt resultat. Lagahamnen var och förblev en dröm. För att fortsätta att måla bilden av Laholm, kan man nu framme vid 1860-talet fylla i ytterligare:
”Fabriker och manufakturier finnes ej men den allmänna idogheten har omfattat den i orten övliga husslöjden, och den ansenliga tillverkningen av vadmal, ullstrumpor, tröjor och vantar, som härifrån avyttras till Borås handlande, giva utkomst och bärgning åt en stor del av stadens befolkning, som uppgår till 1 016 personer. Staden har apotek och läkare och skola”.

En betydande inkomstkälla för många av stadens invånare var laxfisket, men viktigare var dock jordbruket. Handelsmän och hantverkare var tillika jordbrukare: till namnet åtminstone, ty oftast sköttes jordbruket av tjänstefolk. En gödselstad tronade på baksidan av var och varannan gård. Och i oktober varje år släpptes kreaturen på gemensamt bete på stadens s k gärden, där man även enligt naturens ordning höll stadens tjur.
1860-talet blev omdaningens tid i svenskt stats- och samhällsliv. Laholm fick känna av de nya fläktarna. Bland förändringarna kan nämnas införande av en drätselkammare den 26 januari 1863. Förste ordförande och så i ett tiotal år framåt blev apotekare Fredrik Hanson. I den tysta, mörka natten hade väktarna gått och givit sig tillkänna genom sina rop: Klockan är tio slagen, Gud bevare vår stad, för eld och brand, för fiendehand, klockan är tio slagen, Gud bevare vår stad. Och månen hade lyst deras stig… Men hösten 1864 utgick ett strålande initiativ från drätselkammaren: man föreslog införande av gatubelysning. Och från Lund inköptes ett 15-tal begagnade gatlyktor, som snart togs i bruk. Att köpa begagnat var inte värre än broderstaden Halmstad gjorde 1873, då man till sina nyblivna tornväktare skaffade en väktarlur, som tidigare använts av väktarna i Göteborg. I den här vevan fick Laholm sin första industri att tala om. Det var göteborgsfirman Holmgren, Möller & Co som anlade ett större sågverk på Kungsgårdens ägor strax ovanför Laholmsforsarna. Sågverksrörelsen skapade ett flertal arbetstillfällen för bygdens befolkning. Årsomsättningen var i runt tal 150 000 kronor. Råvaran kom från de småländska skogarna, dels flottad på Lagan, dels hitkörd med stora timmerforor.
År 1878 var det dags för en stor reform. Gamla allmänna rådstugan fick ge plats för ett nytt beslutande instrument, nämligen stadsfullmäktige. Den nye ordföranden, postmästare G E Geijer, var en energisk man som genast tog itu med den gamla hamnfrågan, där han dock liksom sina föregångare stötte på patrull. Det låg annat i luften – järnvägarna höll på att planeras och år 1885 var stunden kommen till södra Halland, då det första tåget kunde ånga genom bygden. Ett historiskt ögonblick. Detta nya kommunikationsmedel kom att revolutionera och stimulera bygdens liv i många avseenden.
Åren går fort. 1877 fick man ny borgmästare i staden, Frans Ferdinand Lundeberg, som bl a lät bygga nuvarande medborgarhuset. Han skötte stadens väl och ve fram till 1902. År 1877 utkom för första gången Laholms Tidning, en kortlivad historia på några månader. Men det var en början. Som lördagsbilaga och prenumerantlockbete hade man återkommande axplock ur Laholms Historia. År 1881 byggdes Laholms Sjukstuga och följande år tillkom vårt nuvarande stadshotell. Några år senare anlades tegelbruket i Laholm och på enskilt initiativ byggdes 1889 ett elektricitetsverk vid den södra armen av Lagaforsarna, en bit nedanför Kohage-Johannas torp. Anläggningen ägde bestånd tills ett annat kraftbygge kunde tas i bruk år 1921.
Låt mig till sist låna texten till Jacob Richardssons bekanta kopparstick från år 1735:
”Vi möta här en av Hallands storslagnaste landskapsvyer, Lagadalen med den forsande floden, den lilla staden Laholm med sin pittoreska kyrkspira, höjande sig ur lummig grönska och där bakom, i fonden, den spegelblanka bukten och den blånande Hallandsås.”
Det är här jag har mitt hjärta...

Arne Ejwertz
Ur ”Gamla Laholm, första årgången 1990”