Hem | Program | Föreningen | Arkiv | Utställningar | Böcker och trycksaker | Medlemskap | Stipendier | Laholm | Kontakta oss | Logga in

Sandstranden kan aldrig konkurreras ut


Malin och Elsa Frummerin på stranden 1932

På 1800-talet gick färden från Laholm till Mellbystrand på en smal väg som gled fram mellan bondgårdarna i Trulstorp och Mellby. Likt ett lämmeltåg drog badskjutsarna ut till strand och bad. Svettigt och varmt blev det, både tur och retur.
Då kläckte den nyblivne grosshandlaren Otto E Hallberg en idé- på försommaren 1881 började han att trafikera Lagan med ångbåt och inrättade linjen Laholm – Åmot.
Båtfärderna företogs med ångaren Laholm och gick till det vackert belägna Åmot, åmötet mellan Smedjeån och Lagan, några kilometer från Mellbystrand. Premiären ägde rum på midsommarafton år 1881 klockan 5 em, då ångaren sakta tuffade ned för ån ”medtagande lustfarare mot en personalavgift af 30 öre för fram- och återresan”.
Ute på den plana udden vid Åmot hade källarmästare Ludvig Schweitz från staden ordnat med överraskningar. I ett stort tält hade han dukat upp vad som stod till buds på värdshusets matsedel; det var inte lite gott det!
I ishinkarna lyste brännvinsflaskorna, immiga och tårögda, omgivna av den sågspånsdoftande vinterisen från Glänninge sjö.
Och när man väl ätit blev det dans på ängen. Laholms Musikförening spelade och man roade sig till fram på småtimmarna, då ångaren Laholm i festbelysning förde det stora sällskapet tillbaka till staden. Det stod några dagar efter i tidningen att ett hundratal personer deltagit och att arrangemanget varit lyckat och att källarmästar Schweitz fått ännu en fjäder i hatten. Gästerna fick bada både invärtes och utvärtes.
Och ångaren Laholm gick sina turer. Vid Åmot mötte hästskjutsar och efter tio minuters knegande genom strandskogen var man ute på ljungheden och såg dynerna och havet.
Vid Åmot bodde bröderna Carl Emil och Birger Persson. Pojkarna satte tidigt upp en kiosk nere vid båtbryggan. Här serverade de och sålde rökt lax och läsk. Laxen fiskade de i ån strax intill. Affärerna gick bra och kanske kunde det bli något i framtiden…
Birger övertog fädernegården, medan Emil blev posttjänsteman i Laholm. De båda bröderna hade dock anat Mellbystrands värde – ”Här slumrade guld” – och började fundera på ”stockholmare och sommarpensionat”. Men en del folk i bygden klassade ned deras planer och talade ironiskt om Persa Birgers och Emils ”badortsfantasier”. Men de båda brödernas rika mått av företagsamhet och optimism övervann lätt sådant prat.
C E Persson närde en dröm om att göra Mellbystrand till hela Sveriges badort. År 1908 tog de initiativet till bildandet av aktiebolaget Laholm – Saltsjön. Kontakten med Mellbystrand upprätthölls med båten ”Lagan”. Farkosten hade kostat 6 500 kronor.
I bolaget ingick ortens penningstinna män, nämligen grosshandlare C L Lundgren, järnhandlare Th L Jönsson, lantbrukare Nils Gudmundsson, Ösarp samt de företagsamma männen lantbrukare Birger Persson, Åmot och posttjänsteman C E Persson, Laholm. Det var 1908 och samma år byggde C E Persson det första ”pensionatet” vid Mellbystrand. Det döptes till Strandstugan.
I Strandstugan tjänstgjorde fru Inga Persson och Svensa Jonsa Helena. På våren 1910 skulle de göra i ordning kaffestugan för sommaren. De skurade och fejade och eldade upp en del skräp i spisen. Men hur det var började det helt plötsligt ryka alldeles förfärligt. Från vinden hördes ett knallande och smattrande som om hela Hallands regemente hade varit ute på manöver. En fönsterruta hade blivit till brännglas och de bengaliska eldarna som förvarades på loftet utlöstes i all sin skönhet. Men Svensa Jonsa Helena fattade kvickt situationen och hällde skurspannens innehåll över det färgsprakande skådespelet.
Strandstugan serverade kaffe, men med tiden tog man emot spisande gäster. Och folk hyste in sig i fiskarstugor och bondgårdar som låg i närheten.

Kommunikationerna med Mellbystrand belastades. Båten på Lagan räckte inte till – man fick köpa en större. Den nya kunde ta upp till 60 passagerare. Man anskaffade en släpbåt, ja, flera sådana. Dessa innehöll proviant till restauranger och kallades därför ”Dramaten”.
Det var förresten C E Persson som satte in den första bussen som gick i reguljär trafik Laholm – Mellbystrand.
På söndagarna var det konsert vid den öppna planen framför Strandstugan. Ofta kom militärmusiken från Halmstad men även en del skånska regementsorkestrar gästspelade. Och det hände att Felix Körlings sångkör konserterade i stora salongen och på kvällen spelade fanjunkare C A P Brynolfs trio upp till dans. Personalen på sommarrestaurangen uppgick 1920 till 35 personer.
Lek- och gymnastiktävlingar anordnades varje sommar och på 1930-talet leddes de av ”läraren vid Gymnastiska Centralinstitutet, kapten J Danckwardt”. Entusiast och påhejare samt prisutdelare var ingen mindre än greve Carl Bernadotte, som tillsammans med andra ”guldkantade” gav färg och glans åt Mellbystrand.
Sommaren 1926 började illa för Carl Emil. Den 1 juli, alltså mitt i högsäsongen, inträffade en olycklig händelse, en eldsvåda som lade Strandstugan i aska. Men motgången bromsade inte Carl Emil Persson. Han ställde sig i spetsen för ett nytt bolag, AB Mellbystrands havsbad, och snart var byggmästare på platsen där den gamla restaurangen stått. Nu kunde man anlita arkitekt och badhotellet försågs med två danssalar, där välkända orkestrar spelade upp till tango och vals.
Men det blygsamma namnet Strandstugan behöll man ännu en tid. Man räknade med en rik tillströmning av gäster och fördenskull hade man i reserv ett annex, som helt enkelt döptes till Hallandsgården.
C E Persson fortsatte med restaurangrörelsen fram till 1938, då den ”akademiske” källarmästaren från Lund, direktör Gunnar Ek, tog över. Lundastilen hade han med sig till Mellbystrand; perfekta arrangemang och en sober elegans utmärker Eks era under badortens mest blomstrande tid. Andra världskrigets sommarsvenskar sökte sig nämligen till Tylösand och Mellbystrand.
Men när gränserna öppnades på nytt och de många badorterna ute i Europa och vid Medelhavet lockade med förföriska toner, började det ”glada och pulserade” badlivet i Mellbystrand att avta. Gunnar Ek sökte sig till Kanarieöarna, men då uppträdde en räddande ängel, Sibbhultsmiljonären Bror Färe. Kurortsklientelet med sina hovseder försvann efter kriget och vanligt folk i masonitstugor och tält kom istället. Rombergs restaurant blev barnkoloni och Strandhotellet med sin societetsprägel förvandlades till vanlig restaurang.
När badorten 1933 ”fyllde 25 år” skrev en tidning: ”Konkurrensen har med åren blivit allt hårdare. Badorter har vuxit upp som svampar ur jorden. Mellbystrands sandstrand kan emellertid aldrig konkurreras ut, så någon anledning till oro för framtiden behöver man nog inte hysa”. 

Arne Ejwertz
Ur ”Gamla Laholm, sjunde årgången 1996”